Kurs med IIPDW

 

Logotyp IIPDW

 

International Institute for Psychiatric Drug Withdrawal (IIPDW) bildades under 2016 av en rad internationellt erkända forskare och praktiker.

Ändamålet med institutet är:

• att utveckla forskning och praktikbaserad kunskap för att främja säker nedtrappning och utsättning av psykofarmaka,

• att bidra till evidensbaserade metoder för nedtrappning och utsättning av psykofarmaka och integrering av dessa metoder i de allmänna riktlinjerna,

• att stödja individens rätt till ett informationsbaserat val av psykofarmaka samt

• att främja metoder som stödjer familjer, vänner och utövare att medverka till säker nedtrappning och utsättning av psykofarmaka och som tar hänsyn till de relations- och sociala aspekter som är väsentliga för denna process.

Den 6 och 7 april startar en kurs på Järntorget 4 i Göteborg med deltagare från 9 länder, varav många är psykiatriker. Andra är verksamma inom högskolor och universitet. Bland deltagarna finns också psykoterapeuter och människor med egen levd erfarenhet från psykiatrin.

För mer information kontakta Carina Håkansson, en av grundarna till institutet, doktor i psykologi och psykoterapeut: carina@utvidgaderum.se eller Hanna Lundblad, socionom och samordnare: hanna@utvidgaderum.se

Läs mer om kursen på denna PDF.

Uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss

På söndag åker jag till Tromsö för att träffa människor på den nyligen öppnade medicinfria avdelningen inom psykiatrin. Det gläder mig både att återse Tromsö och att många års hängivet förarbete och planerande av bland andra Magnus Hald som är ansvarig för psykiatrin i Nord Norge gjort denna avdelning möjlig. Magnus var nära vän och kollega med Tom Andersen som alltför tidigt lämnade jordelivet för snart tio år sedan. Kristallklart är minnet av bedrövelse då dödsbudet nådde mig men också tilliten i att vara omgiven av många människor som på olika sätt fört Toms arbete vidare.

Hans livsverk handlade om att skapa plats för möten mellan människor, både i det lilla nära sammanhanget och på skilda kontinenter. Han hade en stark tilltro till människors förmåga och betydelsen av att lyssna på såväl det som sägs med ord som det som känns i kroppen.

Genom honom och hans arbete kom jag i mitt arbete att bli del av ett stort nätverk som i praxis och vision påminner om betydelsen av uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss.

Inte minst i tider som dessa så präglade av oro, orimligheter och osannolika uttalanden är det väsentligt att inte ge sig hän åt uppgivenhet och katastrofala fantasier. Hur svårt det än ibland kan te sig finns inget annat alternativ än att tänka att det ska gå bra, och att det har betydelse vad vi var och en gör och bidrar med.

Suzanne Osten brukar påminna mig om det. Hon säger att vi alltid har ett ansvar att låta en liten gnista av hopp få finnas, även då det är som allra svartast. Det tänkte jag på häromdagen då jag lyssnade på ett filmklipp med den franska psykoanalytikern Francoise Davoine som började sin livsgärning för mer än trettiofem år sedan med att varje måndag sitta i allrummet på en statlig psykiatrisk avdelning i Frankrike för att vara tillstädes om någon av patienterna skulle vilja tala med henne. Hon kallar sina patienter för forskare eftersom de tillsammans med henne undersöker sina liv och den omgivande världen.

Mina tankar går till Barbro Sandin som i mitten av 1970 talet påbörjade sin pionjära gärning på Säters sjukhus där hon i det terapeutiska arbetet visade att det går att förstå psykotiska tillstånd och att det som kallas schizofreni inte är vare sig kroniskt eller omöjligt att begripa. Men att mötet med en annan människa är ytterst väsentligt.

Om en stund kommer en av ”mina människor” så jag avslutar denna text i en känsla av glädje och tacksamhet att vara del av ett band bestående av många människor, både mina kära kolleger som jag möter varje dag och andra som jag möter mindre sällan men som i tanke och handling hjälper mig att vara där jag är.

Carina

Några tankar före jul

christmas

Med blicken mot torget där människor från stora delar av världen hastar förbi. Alla hastar faktiskt inte, just haltade en ung man förbi på krökta ben som kanske demolerats under krig någonstans. En annan ung man sitter på trottoarkanten med sin pappersmugg framför sig. Jag föreställer mig att han är tyst, att hans vädjan om hjälp för länge sedan har tystnat. Uppgivenhet är det många som känner i dessa tider. Det händer att jag tvekar att sätta på radion, vill inte påminnas om alla dem som lämnas åt sitt öde. I Aleppo och i Mosul, men också på andra ställen präglade av torka, svält och krigshärd.

Min mamma säger att jag inte ska tänka så mycket, men hur bär man sig åt då? Och är det verkligen att föredra, att inte tänka. Att inte känna och låta sig beröras. Det händer att jag vill resa mig upp under spårvagnsturen och predika om allas vår skyldighet att ingripa, att göra något, att förhindra och att barrikadera. Men jag gör det inte. I alla fall inte ännu. Kanske att jag en dag är stor nog att våga resa mig. Kanske att jag en dag är modig nog att ta min del, att göra det jag skulle gjort för länge sedan.
Mitt bland alla ljusen, bland strålande stjärneklar, bland klappar och dofter från svällande grytor letar sig en enveten tanke fram, ska det vara så här…

I en värld som skulle räcka till för oss alla breder ensamheten ut sig i sällskap med cynismen. På tv talar media professionella tyckare om godhet som vore det en barlast, som om det rådde överskott därav. På samma gång talar samma tyckare om missbruk som en sjukdom, utan hänsyn tagen till vare sig relation eller sammanhang. Så lösryckt. Så slarvigt. Så lätt att låta sig förtvivlas.

Suzanne säger att vi kan berätta de svartaste historier som tänkas kan, för såväl barn som vuxna om vi inte slarvar med att låta en strimma hopp få finnas med i slutet. En glimt av ljus, något som gör att vi orkar fortsätta. Att vi vågar, kan och vill värna det som handlar om människans väsen och villkor i världen.
Från mitt fönster ser jag människor som kommer gående hand i hand, en son som i tillit håller sin far i handen. Tre leende unga kvinnor som arm i arm möter dagen. Jag ser också alla dem som böjer sig ner och lägger en slant i den slitna pappersmuggen. Alla dem som inte har gett upp idén om bättre ge än att inte ge. Alla dem som vet att det också kunde varit jag.

Om en stund kommer en av alla dem som jag har glädjen att möta i mitt arbete. Om en stund ska jag öppna dörren för honom.

På Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummets vägnar önskar jag er alla en GOD JUL och ETT GOTT NYTT 2017.

Carina

Lösningen är inte tillgängligare antipsykotika

Replik på Pebbles Karlsson Ambrose och Martin Schalling som i sin debattartikel uppmanar till att ”låta antipsykotika och litium vara gratis”.

Först tror vi att vi läst fel, menar de verkligen att psykofarmaka ska göras än mer tillgängligt på marknaden? Detta trots att vi i Sverige och andra delar av västvärlden har kunnat notera en närmast lavinartad ökning av psykofarmaka, samtidigt med att antalet personer som förtidspensioneras på grund av psykiska åkommor också har ökat markant.
Forskningen visar att människor inte återhämtar sig mer vid användande av antipsykotika utan snarare tvärtom (Seikkula, 2006, Harrow, 2012, Wunderink, 2013, Aderhold, 2014, Whitaker, 2016, Gøtzsche, 2016).

Karlsson Ambrose och Schalling skriver i sin artikel att personer med svår psykisk sjukdom lever upp till 20 år kortare än andra i Sverige. Detta är något vi dessvärre också är bekanta med, men vi är inte eniga i analysen om varför det är så, heller inte att lösningen skulle vara ännu större tillgänglighet av antipsykotika. Studier visar att behandling med antipsykotika är medverkande orsak till den korta livslängden (Gøtzsche, 2016).

Vi hade önskat att Schalling som ordförande för Psykiatrifonden istället hade uppmärksammat det icke fungerande psykiatriska systemet som alltjämt 2016 i förfärande hög grad saknar alternativ till sjukhusinläggning med tidig diagnosticering och utskrivning av psykofarmaka som närmast den enda åtgärden. Alltjämt saknas med ytterst få undantag tidiga psykoterapeutiska interventioner, kontinuitet, tillgänglighet, tid, ett hållbart tänkande och handlande, kontakt med nätverk och framför allt ett fokus på den människa det handlar om och hennes eller hans upplevelser och behov.

Vi hade också önskat att författarna hade uppmärksammat att starka preparat skrivs ut utan en tät och kontinuerlig uppföljning och utan en plan på hur dessa preparat ska kunna trappas ner och tas ut. Detta är nämligen en av de stora skillnaderna mellan diabetes och psykos, att det förra är en kronisk sjukdom, som insulin har en specifik verkan på, men det är inte den senare och ska heller inte behandlas därefter. Författarna utelämnar sånär som på en halv rad alla de biverkningar som är förenade med antipsykotika och som torde vara en väsentlig anledning till att människor inte fortsätter använda utskriven medicin.

Beprövad erfarenhet och internationell forskning visar på kraftiga biverkningar, såväl kroppsliga som mentala. Detta måste uppmärksammas mer, detta behöver forskning ägna sig åt allt mer.
Denna forskning behöver vara fristående från psykofarmakaindustrin och inte som idag, tätt sammankopplad (Whitaker och Cosgrove, 2015).

Det finns mycket som måste göras för att lindra människors nöd och för att människor inte ska fastna i ett psykiatriskt beroende. Människor är sociala och relationella varelser och vi behöver anpassa människovårdande institutioner och organisationer därefter. Vi välkomnar artikelförfattarna och inte minst den organisation som Schalling företräder, Psykiatrifonden, till framtida samtal och ett gemensamt agerande för att skapa alternativ till den idag i alltför hög grad icke fungerande vården.

Carina Håkansson, PhD, grundare av Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummet, Sverige
Birgitta Alakare, psykiatriker, Finland
John Read, professor i psykologi, Storbritannien
Olga Runciman, psykolog, Danmark
Peter Gøtzsche, professor, Nordisk Cochrane Center, Danmark
Jaakko Seikkula, professor i psykoterapi, Finland
Hanna Lundblad, socionom, Sverige
Will Hall, doktorand, USA

Lilla frö och stora ek

Alldeles nyligen arbetade vår grupp under en dag tillsammans med P. Tudor-Sandahl och C. Sandahl om vårt arbete; dess praxis och visioner. Vi talade om de människor vi möter i det dagliga arbetet och om alla dem vi inte möter så ofta, men som finns med på olika sätt. Vi talade om våra drömmar, om varför vi gör det vi gör och om glädjen att få vara del av något som i allra högsta grad är ”på riktigt”. Vi talade också om regleringar, om regelverk, om formaliteter och om finansiering. Om alla de dagliga och långsiktiga både hinder och svårigheter vi har att förhålla oss till. Vi satte ord på trötthet, frustration, uppgivenhet och små korta stunder av vanmakt. Men än mer formerades ord om glädje, meningsfullhet, sammanhang, delaktighet och den egna närvarons betydelse.

Någon påminde om det lilla fröet i jorden som i tysthet växer, förgrenar sig och finner sin grund. Fröet som är beroende av ljus, av hopp, av någons delaktighet och närvaro.

Vi fann det inte svårt att identifiera oss med fröet och dess betingelser, men liknelsen haltade något. Är det vi gör att likna vid ett frö, undrade Hanna och menade att vi snarare bär skepnaden av en stor ek med yviga och erfarna grenar. Det blev med ens tyst, som om vi var och en behövde omfatta gapet mellan det lilla fröet och den stora eken. Att i det gapet befinner vi oss både som enskilda människor och som organisation.

Vi är inte det ena eller det andra, men både och. Eller kanske vare sig det ena eller det andra, men något annat. Något som inte låter sig definieras eller begränsas, men som behöver luft och ljus för att kunna bryta sig fram, få fäste och skapa en solid krona vars grenar inte låter sig knäckas.

Välkommen in till det Utvidgade Terapirummet

I söndags var vi på galapremiär av Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna”. Viktig och omskakande – påminnande om hur livets betingelser redan från början har en väsentlig betydelse. Men också om kraften i att inget är beständigt. Betydelsen i att det finns människor omkring oss, att vi inte är separata öar. Att livet är rörelse!

UKON har skrivit en ny bok, ”Glömskans Bibliotek”. Den är ett måste för oss alla som i våra liv och arbeten möter andra människor. Hans bok påminner oss också om livets betingelser, om dess nyckfullheter och allt det vi inte med säkerhet kan veta något om. Men vi kan lyssna, vi kan försöka att vara där.

ExtendedRoom12

Igår kom Elinor Hägg, vår kommunikatör som bland annat hjälper oss med hemsida. Hon gick runt här på Järntorget 4 och fotograferade, några av de bilderna vill vi dela med er. Vi vill också dela passion, eftertänksamhet, upprördhet, glädje och stilla vardaglighet med er. Vi vill att vårt ställe ska vara öppet, inbjudande och uppfordrande. På en och samma gång. Eller lite av vart. I alla fall ibland.

På måndag den 18 april gästar Lois Holzman oss, vi har alltjämt några stolar kvar… Missa inte detta unika möte med en passionerad kvinna full av kunskap och erfarenhet. Maila Hanna vid intresse på hanna@extendedroom.org

Det är mycket som hänt å det senaste. Möte med Space For Change, initierat av John Holmberg, Göran Carstedt och Martin Sende. Flera nybesök med såväl ungdomar som vuxna. Kontakter med psykiatri och möte med Social Resurs i Göteborg. Inköp av block, bokskåp, skrivbord, skorpor, kaffe och annan nödtorft.

Vi är mitt i planläggandet av ett kunskapsseminarium – International Research and Practice on Psychiatric Drug Risk and Withdrawal som kommer att hållas i Göteborg den 15 oktober. Bland de inbjudna talarna finns Sami Timimi, Olga Runciman, Jaakko Seikkula, Volkmar Aderhold, Carina Håkansson, Robert Whitaker, Will Hall, John Read och Joanne Moncrieff. Inbjudan och hur ni anmäler er kommer som senast i slutet av maj, men reservera redan nu datumet den 15 oktober.

Den 29 april bjuder vi till Inflyttningsfest och två dagar innan dess, den 27 april har vi ett första möte med familjehem som på ett eller annat sätt kommer att vara del av vårt arbete. Familjehemmens vardagskunskap är det som tillsammans med psykoterapeutisk kunskap har skapat vår verksamhet Det Utvidgade Terapirummet.

Det är inte förenklande metoder, diagnoser eller tekniker som är väsentligt i mötet med en människa där livet står på spel. Det handlar om något annat. Om att ta tillvara egen och andras väsentliga livs erfarenheter i en tillräckligt trygg och hållande struktur. Om att vara där med den andre.

Varmt välkommen till oss på Järntorget 4.

ExtendedRoom01

ExtendedRoom19

ExtendedRoom16

ExtendedRoom23

ExtendedRoom05

ExtendedRoom04

Välkommen till Järntorget 4

Nästa vecka börjar flyttningen till nya kontoret, mitt på Järntorget med utblick mot anrika platser, snart blommande körsbärsträd, liv och rörelse. Vi kommer att börja ta emot människor så snart målaren är klar och möbler är på plats. Fyra rum och ett kök. Högt i tak!

Högt i tak är väsentligt, inte minst i symbolisk mening. Att få tänka och känna det som tänks och känns. Att få uttrycka sig, och att bli bemött. På det sätt som känns på riktigt, på det ”egna sättet”.
Serieförfattaren Klara Wiksten säger i en intervju häromdagen att ”den normala världen kan kännas tom”. Hon menar att samtiden har en alltför snäv syn på normalitet, att psykiatrin har väldigt stor makt över hur vi relaterar till människor, och till det som kallas sjukt och friskt.

Vi vill bidra till en mindre snäv syn – både i praxis och genom forskning och utbildning. I mitten av april gästas vi av Lois Holzman som tillsammans med Fred Newman grundade The East Side Insitute i New York.

Järntorget 4 kommer att vara en mötesplats för alla oss som vill utvidga vår kunskap och bidra till en mognare, lekfullare och värdigare värld, i såväl det lilla sammanhanget som i det stora.

Varmt välkommen att höra av dig!!

När livet står på spel

Det ringer människor och frågar hur de ska bära sig åt för att få komma till oss. Ibland ringer föräldrar, ibland ringer syskon, en vän eller arbetskamrat.

De säger som oftast att de har hört att vi inte använder diagnostiska manualer och att vi flera gånger har varit med om att människor trappat ner och helt tagit bort sin föreskrivna psykofarmaka. Många har varit ”patienter” inom psykiatrin men de tycker inte att det har hjälpt. De vill något annat. Något som handlar om att skapa mening av det de varit med om. Något som inbegriper dem själva och människor som finns omkring.

För några dagar sedan var Hanna tillsammans med Catarina, en ”familjehemsmamma”, i Madrid för att berätta om våra erfarenheter av att möta människor som inte längre vill definieras som psykiatriska patienter. De var inbjudna av Fundacion Mandantial, en organisation som möter såväl människor med egenupplevd erfarenhet av att vara patienter som deras familjer och professionella hjälpare. Hanna berättar att det var ett stort intresse bland de mer än 500 deltagarna och att många frågade hur det kommer sig att vårt sätt att arbeta är så ovanligt.

Jag kan inte räkna alla gånger jag har ställt mig själv och andra den frågan. Hur kommer det sig att det inte finns många fler alternativ till psykiatri när människor har det svårt? Vi är ju många i världen som vet att människor är beroende av relation och sammanhang och ändå så skapas det stora fyrkantiga organisationer där vare sig relation eller sammanhang har någon framträdande betydelse.

Jag pratar med chefer från socialtjänst och med chefer från psykiatri om vem som är beredd att ta ett finansiellt ansvar. Allt för ofta säger den ene chefen att det är den andres ansvar. Alltför ofta är det som om människan det handlar om glöms bort. Som om det skulle kunna gå att dela upp en människa i olika organisatoriska delar- som om den ena delen vore tillhörig socialtjänst och den andra delen vore tillhörig psykiatri. Och där ingen är beredd att ta ett ansvar för helheten.

Människor är inte separerade statiska fyrkanter som inte hänger ihop. Våra liv och relationer till andra och oss själv går inte att förenkla till psykiatrisk diagnoser som fastställs utifrån manualbaserade formulär där vare sig relation, tid eller tillit sätts i fokus. Så enkelt är inte livet, heller inte enskilda människor.

På radion hör jag människor av allehanda slag prata om den absoluta nödvändigheten av att inte ge upp, att inte sluta engagera sig, att inte acceptera orättfärdigheter. Att inte lämna människor ensamma. Vare sig i en båt på Medelhavet eller på en avdelning någonstans där ingen riktigt vet vem man är eller vart man vill.

Jag tänker att vi lever i en tid då livet självt står på spel och att det är ytterst väsentligt vilken väg vi väljer.