Det personliga uttrycket och en professionell hållning

Det utvidgade terapirummet definierades under lång tid som familjehemsboende i ett terapeutiskt sammanhang. Möten med människor i egen och andras praxis, teorier och forskning har vidgat innebörden av begreppet och det omfattar idag betydligt mer än vad som från början avsågs. Det handlar om något som inte låter sig fångas in i en terapeutisk metod eller teknik, och som heller inte kan definieras utifrån en specifik terapeutisk inriktning. Arbetet i det utvidgade terapirummet handlar om något annat – om en strävan att förena det djupt personliga uttrycket och en professionell hållning. Om att möta människor i en aktiv handling som innebär att att lyssna till den andre och dela med sig av erfarenheter från eget och andras liv.

I mötet med andra människors tankar, känslor och erfarenheter genom personliga samtal, böcker, filmer, konst och teater påminns jag gång efter annan om att det väsentliga i mötet med en annan människa även i ett professionellt sammanhang inte primärt handlar om det vi lär oss genom metoder, teorier, och specifika tekniker, men om mötet mellan två subjekt och en vetskap om världen. När jag läser anteckningar och lyssnar på bandinspelningar från mer än femtio familjehemsinternat under många års arbete på Familjevårdsstiftelsen förstärks och vidimeras betydelsen av våra gemensamma men också olika handlingar och varanden. ”Här möts människor i olika åldrar, från dryga trettio till sjuttio plus. Vi har olika dialekter och vi uttrycker oss på olika sätt. En del är långsamma, från andra nära nog sprutar det ord ur munnen. Många har barn, men inte alla. De allra flesta bor på landet eller i små samhällen, storstadsliv är som oftast svårt att förena med att vara familjehem. Intressena varierar liksom politisk hemvist. Det är en brokig skara människor som samlats för att under en helg dela erfarenheter och tankar med varandra” (Håkansson, 2007, sid, 57).

Olikheter liksom likheter skapar dynamik, spontanitet liksom eftertänksamhet skapar plats för samtal. Förberedelser liksom eftertankar möjliggör hållbara strukturer. Närvaron av både känsla och analys är väsentligt i såväl det personliga mötet som i byggandet av en struktur och organisation. Jag läser boken Funktionell dumhet (Alvesson, Spicer, 2016) och fylls av en stilla glädje att jag tillsammans med andra vågade följa det vi trodde på och inte lät bekvämlighet och ”så här gör alla” mentalitet styra, utan istället lyssnade till det som kändes riktigt och som vi i handling såg manifesteras som något väsentligt. Men att vi också analyserade värdefulla erfarenheter och tankar från såväl det egna yrkesfältet som från andra områden.

Delaktighet är ett centralt fenomen i det utvidgade terapirummet och omfattar en aktiv handling som innebär att dela med sig av egna erfarenheter och att lyssna till den andre. Det förutsätter både en önskan och ett aktivt beslut om att vara del i ett möte som inkluderar mig och den andre/ de andra. Platsen för mötet är inte det mest centrala, det väsentliga är att berörda människor ges plats att vara del i det som sker och upplever att det finns någon som lyssnar och ser. Väsentlig kunskap finns att finna i människors sociala vardagsliv och konstens olika rum.

För flera år sedan befann jag mig vid ett vägval: att följa det Tom Andersen kallar huvudfåran eller att göra något annat. Att avvika från rådande strukturer och föreställningar förutsätter ett hållande och en tilltro till andra och till sig själv. Det handlar om ett aktivt beslut att möta den andre efter förmåga, och att inte låta rädsla att göra fel ta överhand. Tidiga erfarenheter tillsammans med familjehem och kolleger gjorde avtryck: kraften i det vanliga livet gjorde sig påmint och kom att prägla den professionella identiteten. Att ta tillvara känslor, spontanitet, omedelbarhet och det oförställda. Under många år levde jag med föreställningen att detta inte var professionella signum, men med åren har jag alltmer kommit att se den väsentliga betydelsen av denna hållning som tillsammans med reflektion, eftertänksamhet och självkännedom skapar plats för möjliggörande möten.

Carina

Den 14 februari 2018