Lilla frö och stora ek

Alldeles nyligen arbetade vår grupp under en dag tillsammans med P. Tudor-Sandahl och C. Sandahl om vårt arbete; dess praxis och visioner. Vi talade om de människor vi möter i det dagliga arbetet och om alla dem vi inte möter så ofta, men som finns med på olika sätt. Vi talade om våra drömmar, om varför vi gör det vi gör och om glädjen att få vara del av något som i allra högsta grad är ”på riktigt”. Vi talade också om regleringar, om regelverk, om formaliteter och om finansiering. Om alla de dagliga och långsiktiga både hinder och svårigheter vi har att förhålla oss till. Vi satte ord på trötthet, frustration, uppgivenhet och små korta stunder av vanmakt. Men än mer formerades ord om glädje, meningsfullhet, sammanhang, delaktighet och den egna närvarons betydelse.

Någon påminde om det lilla fröet i jorden som i tysthet växer, förgrenar sig och finner sin grund. Fröet som är beroende av ljus, av hopp, av någons delaktighet och närvaro.

Vi fann det inte svårt att identifiera oss med fröet och dess betingelser, men liknelsen haltade något. Är det vi gör att likna vid ett frö, undrade Hanna och menade att vi snarare bär skepnaden av en stor ek med yviga och erfarna grenar. Det blev med ens tyst, som om vi var och en behövde omfatta gapet mellan det lilla fröet och den stora eken. Att i det gapet befinner vi oss både som enskilda människor och som organisation.

Vi är inte det ena eller det andra, men både och. Eller kanske vare sig det ena eller det andra, men något annat. Något som inte låter sig definieras eller begränsas, men som behöver luft och ljus för att kunna bryta sig fram, få fäste och skapa en solid krona vars grenar inte låter sig knäckas.