Några tankar före jul

christmas

Med blicken mot torget där människor från stora delar av världen hastar förbi. Alla hastar faktiskt inte, just haltade en ung man förbi på krökta ben som kanske demolerats under krig någonstans. En annan ung man sitter på trottoarkanten med sin pappersmugg framför sig. Jag föreställer mig att han är tyst, att hans vädjan om hjälp för länge sedan har tystnat. Uppgivenhet är det många som känner i dessa tider. Det händer att jag tvekar att sätta på radion, vill inte påminnas om alla dem som lämnas åt sitt öde. I Aleppo och i Mosul, men också på andra ställen präglade av torka, svält och krigshärd.

Min mamma säger att jag inte ska tänka så mycket, men hur bär man sig åt då? Och är det verkligen att föredra, att inte tänka. Att inte känna och låta sig beröras. Det händer att jag vill resa mig upp under spårvagnsturen och predika om allas vår skyldighet att ingripa, att göra något, att förhindra och att barrikadera. Men jag gör det inte. I alla fall inte ännu. Kanske att jag en dag är stor nog att våga resa mig. Kanske att jag en dag är modig nog att ta min del, att göra det jag skulle gjort för länge sedan.
Mitt bland alla ljusen, bland strålande stjärneklar, bland klappar och dofter från svällande grytor letar sig en enveten tanke fram, ska det vara så här…

I en värld som skulle räcka till för oss alla breder ensamheten ut sig i sällskap med cynismen. På tv talar media professionella tyckare om godhet som vore det en barlast, som om det rådde överskott därav. På samma gång talar samma tyckare om missbruk som en sjukdom, utan hänsyn tagen till vare sig relation eller sammanhang. Så lösryckt. Så slarvigt. Så lätt att låta sig förtvivlas.

Suzanne säger att vi kan berätta de svartaste historier som tänkas kan, för såväl barn som vuxna om vi inte slarvar med att låta en strimma hopp få finnas med i slutet. En glimt av ljus, något som gör att vi orkar fortsätta. Att vi vågar, kan och vill värna det som handlar om människans väsen och villkor i världen.
Från mitt fönster ser jag människor som kommer gående hand i hand, en son som i tillit håller sin far i handen. Tre leende unga kvinnor som arm i arm möter dagen. Jag ser också alla dem som böjer sig ner och lägger en slant i den slitna pappersmuggen. Alla dem som inte har gett upp idén om bättre ge än att inte ge. Alla dem som vet att det också kunde varit jag.

Om en stund kommer en av alla dem som jag har glädjen att möta i mitt arbete. Om en stund ska jag öppna dörren för honom.

På Stiftelsen Det Utvidgade Terapirummets vägnar önskar jag er alla en GOD JUL och ETT GOTT NYTT 2017.

Carina