Uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss

På söndag åker jag till Tromsö för att träffa människor på den nyligen öppnade medicinfria avdelningen inom psykiatrin. Det gläder mig både att återse Tromsö och att många års hängivet förarbete och planerande av bland andra Magnus Hald som är ansvarig för psykiatrin i Nord Norge gjort denna avdelning möjlig. Magnus var nära vän och kollega med Tom Andersen som alltför tidigt lämnade jordelivet för snart tio år sedan. Kristallklart är minnet av bedrövelse då dödsbudet nådde mig men också tilliten i att vara omgiven av många människor som på olika sätt fört Toms arbete vidare.

Hans livsverk handlade om att skapa plats för möten mellan människor, både i det lilla nära sammanhanget och på skilda kontinenter. Han hade en stark tilltro till människors förmåga och betydelsen av att lyssna på såväl det som sägs med ord som det som känns i kroppen.

Genom honom och hans arbete kom jag i mitt arbete att bli del av ett stort nätverk som i praxis och vision påminner om betydelsen av uthållighet, tålamod, hängivenhet och det egna ansvaret som vi alltid bär med oss.

Inte minst i tider som dessa så präglade av oro, orimligheter och osannolika uttalanden är det väsentligt att inte ge sig hän åt uppgivenhet och katastrofala fantasier. Hur svårt det än ibland kan te sig finns inget annat alternativ än att tänka att det ska gå bra, och att det har betydelse vad vi var och en gör och bidrar med.

Suzanne Osten brukar påminna mig om det. Hon säger att vi alltid har ett ansvar att låta en liten gnista av hopp få finnas, även då det är som allra svartast. Det tänkte jag på häromdagen då jag lyssnade på ett filmklipp med den franska psykoanalytikern Francoise Davoine som började sin livsgärning för mer än trettiofem år sedan med att varje måndag sitta i allrummet på en statlig psykiatrisk avdelning i Frankrike för att vara tillstädes om någon av patienterna skulle vilja tala med henne. Hon kallar sina patienter för forskare eftersom de tillsammans med henne undersöker sina liv och den omgivande världen.

Mina tankar går till Barbro Sandin som i mitten av 1970 talet påbörjade sin pionjära gärning på Säters sjukhus där hon i det terapeutiska arbetet visade att det går att förstå psykotiska tillstånd och att det som kallas schizofreni inte är vare sig kroniskt eller omöjligt att begripa. Men att mötet med en annan människa är ytterst väsentligt.

Om en stund kommer en av ”mina människor” så jag avslutar denna text i en känsla av glädje och tacksamhet att vara del av ett band bestående av många människor, både mina kära kolleger som jag möter varje dag och andra som jag möter mindre sällan men som i tanke och handling hjälper mig att vara där jag är.

Carina